Äntligen lossnar det

Det har nu gått över 1 månad sedan vår älskade son kom till världen, närmare bestämt 5 veckor och 1 dag. Det har varit de tuffaste veckorna i mitt liv! Som många säger så tycker jag nästan de har varit värre än själva förlossningen. Amningen har inte fungerat, han har koliksymptom och sen sömnbristen bl.a. Jag ska inte gå in på detaljer, kommer berätta lite löpande om de problem vi har i inläggen som kommer. Det värsta har varit på kvällarna när jag varit ensam med Mikkel då Tomas jobbat kväll. Jag har gråtit många tårar.

Men....igår var den första kvällen som jag var själv med honom som jag verkligen kunde njuta av allt, jag bemästrade situationen helt och hållet. Visst han skrek och hade sig men det mesta fungerade i helhet bra. Jag ammade och när han blev förbannad så rapade jag honom, gick runt länge i lägenheten med honom över axeln och sen ammade igen. Sedan somnade han efter en hel del kamp i babybjörnen.

Under dagen så träffade jag min syster, vi fikade i stan på ett jätte mysigt café. Detta var ett test. Som jag skrev i det förra inlägget så har jag inte vågat mig ut på några längre strapatser då jag varit rädd för att han ska få hysterianfall och detta med att amma offentligt. Men det fungerade toppen! Han skrek lite men även här så klarade jag av det och fick honom lugn, han t.o.m somnade i min famn. Denna dagen kommer jag alltid minnas som den dagen då jag äntligen kände att jag kommit in i det hela. Ingen superstress, händer det så händer det, jag får göra det bästa av situationen.

Mycket stolt över mig själv och min duktiga son! Dagen den 29 augusti, den dagen kommer jag leva länge på! Nu är jag redo!!

Stolt mamma på stan!

Min lilla kille redan 1 månad!

Mikkel 1 månad!

Hej, hinner inte uppdatera berättelsen eller här över huvud taget, är så mycket med Mikkel. Då han sover så ska man hinna sova själv, äta och göra allt annat som man inte kan annars. Nu är han även inne i en period då han vägrar sova utan oss. Det är och har varit super tufft, men vi alla tre börjar så smått komma in i allt. Måste bara våga mig ut bland folk nu också, en längre stund, inte bara småpromenaderna här i området. Imorgon ska vi våga oss på en långpromenad hade jag tänkt.
Jag har börjat på den tredje delen av förlossningsberättelsen, men jag får ta det successivt, lite då och då, men den kommer...

Men IDAG firar vi att vår älskade son redan fyller 1 månad! Oj vad tiden har gått fort, men ändå inte...

PUSS MITT HJÄRTA!!!

Förlossningsberättelse del 2

Mikkel 1 dag

Jag bad om epiduralen så fort jag visste hur öppen jag var och de förberedde för detta och ringde narkosläkaren. Klockan 23.10 hade vi kommit in till förlossningen och klockan var nu 23.49. I samma veva fick jag även dropp, minns inte riktigt varför. Då jag efter ett tag började trycka på mer och mer så ville de undersöka mig igen klockan 00.15. Då visade det sig att jag var öppen 7 cm! Jag hade alltså öppnat mig 2 cm på endast 26 minuter. Klockan 00.30 började bebisens hjärtljud gå ner och jag blev bedd att ställa mig på knä i sängen. Detta var ganska ok då jag kunde stödja mig på sängens ryggstöd och hålla i dess stålkant eller snarare gripa om allt jag kunde när värkarna kom. Men det var även den smärtsammaste ställningen och jag kunde för allt i världen inte hålla mig från att trycka på, vilket jag egentligen inte fick innan jag var fullt öppen. Detta kan forcera bebisen och göra att jag går sönder mer. Men det var omöjligt att låta bli. När värkarna kom så skrek jag i lustgasmasken istället för att andas, det var rena dödsskriken! Jag minns när jag stod där på knä hur jag ville att någon skulle komma och skjuta mig, på riktigt! Problemet var bara att jag inte hade kraft att få fram det till de runt om mig. Då är det illa. Det jobbigaste var att jag inte visste hur länge det skulle ta, hur länge till skulle jag ha så här ohumant ont. Skulle jag behöva kämpa mig igenom detta i flera timmar?? Då skulle jag nog ha tuppat av. I denna veva så var det även svårt att se bebisens hjärtljud då han rörde sig inne i magen hela tiden. Man satte då in en skalp CTG, en elektrod på hans huvud för att kunna mäta hjärtljuden.

Då jag fortsatte att trycka på så undersökte de mig igen klockan 00.40. Då var jag öppen 10 cm, alltså ytterliggare 3 cm på bara 25 minuter. Detta innebar även att jag inte skulle hinna få min efterlängtade epidural eftersom den inte skulle hinna värka. Men däremot fick jag nu trycka på om jag ville. Jag var rätt rädd nu, ok, så jag skulle alltså krysta fram denna bebis utan bedövning??

Klockan 01.00 fick jag sätta mig på en sorts pall på golvet som såg ut som en toalettstol, lutandes mot Tomas knän. Detta på grund av att bebisen inte riktigt kommit ner i bäckenbotten ännu. Minns att jag tittade upp i taket och där satt det en liten fjärilsmal. Fy fan vad varmt det var, nattens sommarvärme strömmade in genom de öppna fönstren. Klockan 01.07 fick jag flytta upp i sängen igen sittandes med fotstöd som jag kunde ta spjärn mot, för nu var det dags att börja krysta. Det var faktiskt rätt skönt för omväxlingskull. Jag hade föreställt mig att det skulle vara mycket värre än värkarna, men då jag aktivt fick göra något mot smärtan så var det helt ok. Samtidigt visste jag ju att nu när jag äntligen fick trycka på så skulle det snart vara över. Jag skulle pressa nedåt när värkarna kom, haha, jag kände dem knappt längre så de fick säga till mig när de kom. De berömde mig jätte mycket när jag tog i. Men hjärtljuden gick ner igen och bebisen hämtade sig inte. Då, klockan 01.17 kom ytterligare en barnmorska in för att lägga yttre press på min mage, dvs. hjälpa fostret att komma ännu längre ner. Hon tryckte på magens övre del, rätt obehagligt. Tillslut såg de huvudet: "Oj, har var det mycket hår!"

Jag tyckte inte jag behövde krysta så pass många gånger. Klockan 01.22 kände jag den där omtalade känslan av att något bara slurpades ut ur mig och smärtan försvann spårlöst. Han var ute! Den känslan glömmer jag ALDRIG! Så skööön! Jag var helt slut och blöt av svett och jag minns inte riktigt allt efter detta. Jag minns dock att jag hörde bebisskrik efter en stund och att de lade honom på mitt bröst inlindad. Jag såg inte hans ansikte och bad dem att visa mig det. Jag var så utmattad och stolt när jag äntligen fick se honom!
Förlossningen hade alltså tagit endast  2 timmar och 12 minuter, anledningen till att hans hjärtljud gick ner var just för att det gick lite väl snabbt för honom. Efteråt fick jag hur mycket beröm som helst flera gånger. De sa att jag var värsta superkvinnan, det verkade som om jag aldrig gjort nåt annat, som om jag fött en hel drös med barn innan. Det var jätte kul att få höra :) De kallade även mig för världens akrobat! haha, då jag efteråt., antingen så pass hög på adrenalin kunde röra mig hur smidigt som helst i sängen.

Tomas klippte navelsträngen, vilket han vart tveksam till innan då det är lite äckligt och läskigt. Det var jätte skönt att han ändå gjorde det :) Jag minns att jag direkt efteråt började fråga om moderkakan, när kommer den och skulle det göra ont? Men den kom rätt fort och jag kände knappt någon värk. Fick se den, haha, gud så stor, kunde inte riktigt fatta att den varit inuti min mage den med.

Under hela förlossningen så ropade jag till Tomas att "ta kort, ta kort!" Haha det var mycket viktigt. Det jag störde mig på, var att både han och barnmorskorna hela tiden sa att jag skulle slappna av och andas. Vad tror de att jag gjorde då? Jag gjorde så gott jag kunde. Sa även det till dem med skarp ton några gånger: "Sluta säg åt mig att slappna av och andas!!" "Var tysta!!" När jag har ont eller gjort illa mig så vill jag att folk ska vara tysta, för det gör mer ont när det ska babblas runt omkring. En rolig sak som hände var när ena slangen ur lustgasen åkte ur och Tomas fick lite panik, haha, han agerade min räddare och stack in den i ett hål igen där han trodde den skulle sitta. Drama! haha..

Mitt vatten gick förresten aldrig, jag har för mig att de fick sticka hål på hinnorna, men har ingen aning om när detta gjordes.

Som sagt, när han väl låg på mitt bröst och allt var färdigt så är det ganska blurrigt, jag minns att jag var så lättad och tacksam. Brickan med smörgåsarna och den svenska flaggan kom in och jag tror att jag försökte att amma. Jag minns även att jag skakade som ett asplöv, nästan krampaktigt. Var lite orolig över detta och försökte få ur barnmorskorna varför. De sa att de var nog lustgasen eller alla spänningar som släpper. Det var otäckt. Sen skulle jag sys, vet inte hur många stygn det blev, men ca 5-10 iallafall. Jag hade spruckit inuti och inte utanpå som tur var, men gud vilken tid det tog! Hon satt och sydde och grejjade i mer än en timme. Jag fick även två alvedon för eftervärkar vilket jag inte minns nåt utav. Jag var hög på all adrenalin! Tomas fick ta Mikkel medan de sydde mig. Han hade ej tillräckligt hög kroppstemperatur så de la honom på Tomas bara  bröst med en värmefilt över. Apgar var 8, 10, 10. Det som var lite lågt var andningen och hudfärgen efter 1 minut, men sedan gick det upp. När de sydde mig så var nog det värsta att jag var så sjukt hungrig och törstig, jag trodde flera gånger att jag skulle tuppa av, jag bad och bad om att få iallafall dricka nåt, för smörgåsarna fick tydligen vänta. Jag fick lite saft för att få lite energi. Men fy, detta var skitjobbigt och svetten rann. Tror jag fick dropp igen tillslut. Här vart jag rätt arg på alla då jag inte fick några bra svar, ibland svara de över huvet taget inte på mina frågor eller önskningar.

Klockan 03.20 tyckte jag att det var lite blött mellan benen så jag lyfte lakanet för att se efter. Hela nedre sänghalvan var en stor blodpöl. Än var det inte över, på länge...

Fortsättning följer...

Mikkel 1 vecka!

Ojojojoj vad jag har mycket att berätta.....Jag är MAMMA!! =) Allt är dessvärre inte en dans på rosor, men vem trodde det? :)

Detta kommer bli ett rätt långt inlägg och för er som orkar läsa, en guldstjärna, det betyder mycket att få dela med mig av detta äventyr! Här kommer del 1 av min förlossningsberättelse:

Förr förra tisdagen den 24 juli så vaknade jag prick klockan 5.00 på morgonen när Tomas gick upp för att gå till jobbet. Jag gick på toaletten och det var ett par svaga droppar blod utblandade. Jag stod och tittade på det en lång stund, rätt förvånad. Jag hade ju då ej blödit på 10 månader. Efter ett tag när hissen gick ända upp så insåg jag att detta var början på en teckningsblödning, vilket betyder att förlossningen kan vara på gång. Jag kände både lycka, oro och fasa. Shit, shit, shit....är det verkligen dags?? Visste faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag berättade för Tomas som spänt gick till jobbet. Sedan åt jag frukost och gick och la mig igen då mensvärken gjorde sig påmind. Klockan 11.00 skulle jag till MVC, rätt ironiskt, ett "sista besök". Strax innan besöket så hade jag blödit mer och var tvungen att sätta en diskhandduk mellan benen, ifall att vattnet skulle gå. Tog bussen till Solna C, på bussen spelades Forever Young...

Barnmorskan berättade att förlossningen kunde starta när som helst upp till om ca 1 vecka. Hon undersökte mig, mätte och tog blodtryck, sedan fick jag lämna urinprov då mitt blodtryck tydligen var något högt. Det visade sig att jag hade lite vita blodkroppar i urinet och hon tog blodtrycket en gång till på mig. Då hade det gått ner igen. För säkerhets skull ville hon ha färskt morgonurin för att följa upp detta, då det kan vara början på havandeskapsförgiftning. Jag skulle lämna in provet dagen efter då jag även fick en tid till på MVC.

Hon önskade mig lycka till och jag gick sedan en runda i centrum. Jag skulle sätta in pengar på banken, kolla efter en babyfilt och handla mat. Mensvärken (eller vad jag trodde var mensvärk/förvärk) höll igång och jag fick stanna till då och då och pusta ut. Jag tänkte för mig själv hela tiden, nej nu måste jag hem och vila, men jag fortsatte ändå, så typiskt mig. På Åhlens hittade jag två fina fleecefiltar för 79 kr som jag tänkte köpa. På vägen mot kassan var jag tvungen att sätta mig ner på ett varubord och även direkt utanför butiken för att jag hade så ont. Måste sett kul ut, där sitter en höggravid som envist är på väg mot kassan fast hon ser ut att föda närsomhelst.

Väl hemma damp jag ner i sängen illa kvickt och tog två alvedon. Då hade jag även en slemmig flytning som jag antar var slemproppen som gått. Klockan var då 15.00 och Tomas kom hem från jobbet. Jag kunde knappt sova, väcktes av smärtan. Ca klockan 19.00 ringde vi förlossningen för att berätta om hur det kändes. De tog mina uppgifter och frågade mycket, det var en väldigt pedagogisk och vänlig tjej som jag fick prata med, detta fick mig att känna mig trygg och snart välkommen dit. Hon trodde ändå att det fortfarande var förvärkar jag hade och sa att det skulle nog bli mycket värre. Shit, tänkte jag. Men jag var mer än välkommen att ringa in igen så fort jag kände för det.

Jag och Tomas åt kycklingsallad och satte på en film. Jag satt i soffan med min mjölkchoklad men fick inte i mig mycket av den, då jag fick dessa värkar oftare nu. Så fort de kom så pausade Tomas filmen och andades med mig. Vissa gånger gick det bara inte och jag nästan kröp bort till toaletten i vridande smärtor. För det var på toastolen som det kändes "bäst" att sitta och härda ut värkarna. Vi tog fram värmedynan som hjälpte en del. Filmen, en riktig skitfilm som hette "Journey to the mysterious island" såg jag knappt. Var så upptagen med mina smärtor, men satan! vad skön värkvilan var, det var som i himmelriket om man jämför.

Klockan strax efter 22.00 när jag var mitt i en värk på toaletten så bestämde jag mig för att prova med en varm dusch och sedan att lägga mig ner i sängen för att se om det blev bättre. Jag trodde ju då att detta fortfarande bara var förvärkar som hon på BB trodde. Tomas var mycket noga med att klocka värkarna och när jag stod i duschen så var de ca 2 minuter långa och kom med ca 2-3 minuters mellanrum. Duschen hjälpte något men jag ville ringa till förlossningen igen. Gråtandes pratade jag med dom och beskrev allt. De sa att jag fick komma in. Vi ringde efter en taxi och jag förstod inte för allt i världen hur jag skulle kunna tampas med dessa värkar i en bil, även fast sjukhuset bara låg 5 minuter bort. Sedan rädslan för att skickas hem igen, att då tvingas in i en bil igen? Näe jag ville helst ha en ambulans så jag kunde få lustgas åtminstone. Vi packade ner det sista i BB väskan och jag märkte att när jag gick omkring i lägenheten så kändes det något bättre, varför tänkte jag inte på det innan? Vi fick vänta några extra minuter på bilen och jag stod och gungade fram och tillbaka. Det var en varm och vacker kväll ute.

Taxiresan gick bättre än vad jag trott, jag låg i baksätet och sa till chauffören att köra försiktigt och "Inga gupp nu!". Han var jätte duktig! Väl framme så hade vi problem med att komma in haha, tillslut kom det en barnmorska och öppnade för oss. De höll på att göra iordning ett rum åt oss så vi fick vänta 5 minuter, jag satte mig på en toalett så länge. Vi fick sedan komma till ett rum och jag fick lägga mig på sängen och de satte på massa band runt magen som skulle mäta bl.a. barnets hjärtljud och värkarnas styrka, en CTG-apparat. Det var så varmt i rummet och Tomas satte igång en bordsfläkt som blåste på mig, kände den knappt ändå för att jag var så uppe i värkarna, svetten flödade! Jag sa till Tomas att ta kort hela tiden hehe, det var viktigt. Jag bad även om lustgas så fort jag kom in och efter ett tag kände jag mig lite yr och dåsig av den. Men jag tyckte inte att den hjälpte så värst, trodde kanske då att det skulle ta ett tag innan den verkade.

Det absolut bästa jag fått med mig hemifrån var min solfjäder, den fick Tomas vifta med ska ni tro, minns att jag tyckte synd om honom som måste fått så ont i armarna. Jag svettades kopiöst mycket och det kändes som om jag skulle tuppa av och spy på samma gång. Barnmorskan, Jonna, undersökte mig för att se hur långt jag kommit. Jag var rädd att jag inte var öppen alls. Hon sa efter ett tag att jag hade gjort ett jätte bra jobb där hemma, och jag nu var öppen 5 cm! Snacka om att jag pustade ut! Då slapp jag åka hem igen, jag kunde få epidral och jag var halvvägs! Då hade det inte rört sig om några förvärkar alls där hemma. Så sjukt ont som jag hade så fanns det ingen som helst möjlighet att det kunde vara det, när jag efteråt tänker tillbaka.

Fortsättning följer...