Detta kommer bli ett rätt långt inlägg och för er som orkar läsa, en guldstjärna, det betyder mycket att få dela med mig av detta äventyr! Här kommer del 1 av min förlossningsberättelse:
Förr förra tisdagen den 24 juli så vaknade jag prick klockan 5.00 på morgonen när Tomas gick upp för att gå till jobbet. Jag gick på toaletten och det var ett par svaga droppar blod utblandade. Jag stod och tittade på det en lång stund, rätt förvånad. Jag hade ju då ej blödit på 10 månader. Efter ett tag när hissen gick ända upp så insåg jag att detta var början på en teckningsblödning, vilket betyder att förlossningen kan vara på gång. Jag kände både lycka, oro och fasa. Shit, shit, shit....är det verkligen dags?? Visste faktiskt inte om jag skulle skratta eller gråta. Jag berättade för Tomas som spänt gick till jobbet. Sedan åt jag frukost och gick och la mig igen då mensvärken gjorde sig påmind. Klockan 11.00 skulle jag till MVC, rätt ironiskt, ett "sista besök". Strax innan besöket så hade jag blödit mer och var tvungen att sätta en diskhandduk mellan benen, ifall att vattnet skulle gå. Tog bussen till Solna C, på bussen spelades Forever Young...
Barnmorskan berättade att förlossningen kunde starta när som helst upp till om ca 1 vecka. Hon undersökte mig, mätte och tog blodtryck, sedan fick jag lämna urinprov då mitt blodtryck tydligen var något högt. Det visade sig att jag hade lite vita blodkroppar i urinet och hon tog blodtrycket en gång till på mig. Då hade det gått ner igen. För säkerhets skull ville hon ha färskt morgonurin för att följa upp detta, då det kan vara början på havandeskapsförgiftning. Jag skulle lämna in provet dagen efter då jag även fick en tid till på MVC.
Hon önskade mig lycka till och jag gick sedan en runda i centrum. Jag skulle sätta in pengar på banken, kolla efter en babyfilt och handla mat. Mensvärken (eller vad jag trodde var mensvärk/förvärk) höll igång och jag fick stanna till då och då och pusta ut. Jag tänkte för mig själv hela tiden, nej nu måste jag hem och vila, men jag fortsatte ändå, så typiskt mig. På Åhlens hittade jag två fina fleecefiltar för 79 kr som jag tänkte köpa. På vägen mot kassan var jag tvungen att sätta mig ner på ett varubord och även direkt utanför butiken för att jag hade så ont. Måste sett kul ut, där sitter en höggravid som envist är på väg mot kassan fast hon ser ut att föda närsomhelst.
Väl hemma damp jag ner i sängen illa kvickt och tog två alvedon. Då hade jag även en slemmig flytning som jag antar var slemproppen som gått. Klockan var då 15.00 och Tomas kom hem från jobbet. Jag kunde knappt sova, väcktes av smärtan. Ca klockan 19.00 ringde vi förlossningen för att berätta om hur det kändes. De tog mina uppgifter och frågade mycket, det var en väldigt pedagogisk och vänlig tjej som jag fick prata med, detta fick mig att känna mig trygg och snart välkommen dit. Hon trodde ändå att det fortfarande var förvärkar jag hade och sa att det skulle nog bli mycket värre. Shit, tänkte jag. Men jag var mer än välkommen att ringa in igen så fort jag kände för det.
Jag och Tomas åt kycklingsallad och satte på en film. Jag satt i soffan med min mjölkchoklad men fick inte i mig mycket av den, då jag fick dessa värkar oftare nu. Så fort de kom så pausade Tomas filmen och andades med mig. Vissa gånger gick det bara inte och jag nästan kröp bort till toaletten i vridande smärtor. För det var på toastolen som det kändes "bäst" att sitta och härda ut värkarna. Vi tog fram värmedynan som hjälpte en del. Filmen, en riktig skitfilm som hette "Journey to the mysterious island" såg jag knappt. Var så upptagen med mina smärtor, men satan! vad skön värkvilan var, det var som i himmelriket om man jämför.
Klockan strax efter 22.00 när jag var mitt i en värk på toaletten så bestämde jag mig för att prova med en varm dusch och sedan att lägga mig ner i sängen för att se om det blev bättre. Jag trodde ju då att detta fortfarande bara var förvärkar som hon på BB trodde. Tomas var mycket noga med att klocka värkarna och när jag stod i duschen så var de ca 2 minuter långa och kom med ca 2-3 minuters mellanrum. Duschen hjälpte något men jag ville ringa till förlossningen igen. Gråtandes pratade jag med dom och beskrev allt. De sa att jag fick komma in. Vi ringde efter en taxi och jag förstod inte för allt i världen hur jag skulle kunna tampas med dessa värkar i en bil, även fast sjukhuset bara låg 5 minuter bort. Sedan rädslan för att skickas hem igen, att då tvingas in i en bil igen? Näe jag ville helst ha en ambulans så jag kunde få lustgas åtminstone. Vi packade ner det sista i BB väskan och jag märkte att när jag gick omkring i lägenheten så kändes det något bättre, varför tänkte jag inte på det innan? Vi fick vänta några extra minuter på bilen och jag stod och gungade fram och tillbaka. Det var en varm och vacker kväll ute.
Taxiresan gick bättre än vad jag trott, jag låg i baksätet och sa till chauffören att köra försiktigt och "Inga gupp nu!". Han var jätte duktig! Väl framme så hade vi problem med att komma in haha, tillslut kom det en barnmorska och öppnade för oss. De höll på att göra iordning ett rum åt oss så vi fick vänta 5 minuter, jag satte mig på en toalett så länge. Vi fick sedan komma till ett rum och jag fick lägga mig på sängen och de satte på massa band runt magen som skulle mäta bl.a. barnets hjärtljud och värkarnas styrka, en CTG-apparat. Det var så varmt i rummet och Tomas satte igång en bordsfläkt som blåste på mig, kände den knappt ändå för att jag var så uppe i värkarna, svetten flödade! Jag sa till Tomas att ta kort hela tiden hehe, det var viktigt. Jag bad även om lustgas så fort jag kom in och efter ett tag kände jag mig lite yr och dåsig av den. Men jag tyckte inte att den hjälpte så värst, trodde kanske då att det skulle ta ett tag innan den verkade.
Det absolut bästa jag fått med mig hemifrån var min solfjäder, den fick Tomas vifta med ska ni tro, minns att jag tyckte synd om honom som måste fått så ont i armarna. Jag svettades kopiöst mycket och det kändes som om jag skulle tuppa av och spy på samma gång. Barnmorskan, Jonna, undersökte mig för att se hur långt jag kommit. Jag var rädd att jag inte var öppen alls. Hon sa efter ett tag att jag hade gjort ett jätte bra jobb där hemma, och jag nu var öppen 5 cm! Snacka om att jag pustade ut! Då slapp jag åka hem igen, jag kunde få epidral och jag var halvvägs! Då hade det inte rört sig om några förvärkar alls där hemma. Så sjukt ont som jag hade så fanns det ingen som helst möjlighet att det kunde vara det, när jag efteråt tänker tillbaka.
Fortsättning följer...
Grattis!! Vilken spännande berättelse (påminner rätt mycket om min såhär långt!). Och vilken underbart söt liten pojke, tycker han ser väldigt "med" ut för att vara så liten! :) ser fram emot fortsättningen!
SvaraRaderaTack :) Helt sjukt att allt det där man var så rädd för nu äntligen är över och att man har sin lilla pojke hos sig, även om den första tiden nu är nästan lika jobbig som själva förlossningen utdraget.
RaderaDet är kul med andras förlossningsberättelser.
SvaraRaderaFå höra hur det har varit för andra, och jämföra med hur det var för mig själv.
Grattis till er alla! Vad härligt att det gått bra och att du orkade kämpa på så med smärtor i nästan ett helt dygn. Bra jobbat! Och han är såååå söt, med som någon annan skrev! Stort grattis!
SvaraRaderaTack Belinda!! =)
SvaraRadera