Förlossningsberättelse del 2

Mikkel 1 dag

Jag bad om epiduralen så fort jag visste hur öppen jag var och de förberedde för detta och ringde narkosläkaren. Klockan 23.10 hade vi kommit in till förlossningen och klockan var nu 23.49. I samma veva fick jag även dropp, minns inte riktigt varför. Då jag efter ett tag började trycka på mer och mer så ville de undersöka mig igen klockan 00.15. Då visade det sig att jag var öppen 7 cm! Jag hade alltså öppnat mig 2 cm på endast 26 minuter. Klockan 00.30 började bebisens hjärtljud gå ner och jag blev bedd att ställa mig på knä i sängen. Detta var ganska ok då jag kunde stödja mig på sängens ryggstöd och hålla i dess stålkant eller snarare gripa om allt jag kunde när värkarna kom. Men det var även den smärtsammaste ställningen och jag kunde för allt i världen inte hålla mig från att trycka på, vilket jag egentligen inte fick innan jag var fullt öppen. Detta kan forcera bebisen och göra att jag går sönder mer. Men det var omöjligt att låta bli. När värkarna kom så skrek jag i lustgasmasken istället för att andas, det var rena dödsskriken! Jag minns när jag stod där på knä hur jag ville att någon skulle komma och skjuta mig, på riktigt! Problemet var bara att jag inte hade kraft att få fram det till de runt om mig. Då är det illa. Det jobbigaste var att jag inte visste hur länge det skulle ta, hur länge till skulle jag ha så här ohumant ont. Skulle jag behöva kämpa mig igenom detta i flera timmar?? Då skulle jag nog ha tuppat av. I denna veva så var det även svårt att se bebisens hjärtljud då han rörde sig inne i magen hela tiden. Man satte då in en skalp CTG, en elektrod på hans huvud för att kunna mäta hjärtljuden.

Då jag fortsatte att trycka på så undersökte de mig igen klockan 00.40. Då var jag öppen 10 cm, alltså ytterliggare 3 cm på bara 25 minuter. Detta innebar även att jag inte skulle hinna få min efterlängtade epidural eftersom den inte skulle hinna värka. Men däremot fick jag nu trycka på om jag ville. Jag var rätt rädd nu, ok, så jag skulle alltså krysta fram denna bebis utan bedövning??

Klockan 01.00 fick jag sätta mig på en sorts pall på golvet som såg ut som en toalettstol, lutandes mot Tomas knän. Detta på grund av att bebisen inte riktigt kommit ner i bäckenbotten ännu. Minns att jag tittade upp i taket och där satt det en liten fjärilsmal. Fy fan vad varmt det var, nattens sommarvärme strömmade in genom de öppna fönstren. Klockan 01.07 fick jag flytta upp i sängen igen sittandes med fotstöd som jag kunde ta spjärn mot, för nu var det dags att börja krysta. Det var faktiskt rätt skönt för omväxlingskull. Jag hade föreställt mig att det skulle vara mycket värre än värkarna, men då jag aktivt fick göra något mot smärtan så var det helt ok. Samtidigt visste jag ju att nu när jag äntligen fick trycka på så skulle det snart vara över. Jag skulle pressa nedåt när värkarna kom, haha, jag kände dem knappt längre så de fick säga till mig när de kom. De berömde mig jätte mycket när jag tog i. Men hjärtljuden gick ner igen och bebisen hämtade sig inte. Då, klockan 01.17 kom ytterligare en barnmorska in för att lägga yttre press på min mage, dvs. hjälpa fostret att komma ännu längre ner. Hon tryckte på magens övre del, rätt obehagligt. Tillslut såg de huvudet: "Oj, har var det mycket hår!"

Jag tyckte inte jag behövde krysta så pass många gånger. Klockan 01.22 kände jag den där omtalade känslan av att något bara slurpades ut ur mig och smärtan försvann spårlöst. Han var ute! Den känslan glömmer jag ALDRIG! Så skööön! Jag var helt slut och blöt av svett och jag minns inte riktigt allt efter detta. Jag minns dock att jag hörde bebisskrik efter en stund och att de lade honom på mitt bröst inlindad. Jag såg inte hans ansikte och bad dem att visa mig det. Jag var så utmattad och stolt när jag äntligen fick se honom!
Förlossningen hade alltså tagit endast  2 timmar och 12 minuter, anledningen till att hans hjärtljud gick ner var just för att det gick lite väl snabbt för honom. Efteråt fick jag hur mycket beröm som helst flera gånger. De sa att jag var värsta superkvinnan, det verkade som om jag aldrig gjort nåt annat, som om jag fött en hel drös med barn innan. Det var jätte kul att få höra :) De kallade även mig för världens akrobat! haha, då jag efteråt., antingen så pass hög på adrenalin kunde röra mig hur smidigt som helst i sängen.

Tomas klippte navelsträngen, vilket han vart tveksam till innan då det är lite äckligt och läskigt. Det var jätte skönt att han ändå gjorde det :) Jag minns att jag direkt efteråt började fråga om moderkakan, när kommer den och skulle det göra ont? Men den kom rätt fort och jag kände knappt någon värk. Fick se den, haha, gud så stor, kunde inte riktigt fatta att den varit inuti min mage den med.

Under hela förlossningen så ropade jag till Tomas att "ta kort, ta kort!" Haha det var mycket viktigt. Det jag störde mig på, var att både han och barnmorskorna hela tiden sa att jag skulle slappna av och andas. Vad tror de att jag gjorde då? Jag gjorde så gott jag kunde. Sa även det till dem med skarp ton några gånger: "Sluta säg åt mig att slappna av och andas!!" "Var tysta!!" När jag har ont eller gjort illa mig så vill jag att folk ska vara tysta, för det gör mer ont när det ska babblas runt omkring. En rolig sak som hände var när ena slangen ur lustgasen åkte ur och Tomas fick lite panik, haha, han agerade min räddare och stack in den i ett hål igen där han trodde den skulle sitta. Drama! haha..

Mitt vatten gick förresten aldrig, jag har för mig att de fick sticka hål på hinnorna, men har ingen aning om när detta gjordes.

Som sagt, när han väl låg på mitt bröst och allt var färdigt så är det ganska blurrigt, jag minns att jag var så lättad och tacksam. Brickan med smörgåsarna och den svenska flaggan kom in och jag tror att jag försökte att amma. Jag minns även att jag skakade som ett asplöv, nästan krampaktigt. Var lite orolig över detta och försökte få ur barnmorskorna varför. De sa att de var nog lustgasen eller alla spänningar som släpper. Det var otäckt. Sen skulle jag sys, vet inte hur många stygn det blev, men ca 5-10 iallafall. Jag hade spruckit inuti och inte utanpå som tur var, men gud vilken tid det tog! Hon satt och sydde och grejjade i mer än en timme. Jag fick även två alvedon för eftervärkar vilket jag inte minns nåt utav. Jag var hög på all adrenalin! Tomas fick ta Mikkel medan de sydde mig. Han hade ej tillräckligt hög kroppstemperatur så de la honom på Tomas bara  bröst med en värmefilt över. Apgar var 8, 10, 10. Det som var lite lågt var andningen och hudfärgen efter 1 minut, men sedan gick det upp. När de sydde mig så var nog det värsta att jag var så sjukt hungrig och törstig, jag trodde flera gånger att jag skulle tuppa av, jag bad och bad om att få iallafall dricka nåt, för smörgåsarna fick tydligen vänta. Jag fick lite saft för att få lite energi. Men fy, detta var skitjobbigt och svetten rann. Tror jag fick dropp igen tillslut. Här vart jag rätt arg på alla då jag inte fick några bra svar, ibland svara de över huvet taget inte på mina frågor eller önskningar.

Klockan 03.20 tyckte jag att det var lite blött mellan benen så jag lyfte lakanet för att se efter. Hela nedre sänghalvan var en stor blodpöl. Än var det inte över, på länge...

Fortsättning följer...