Ångesten för att gå ut..

Dessa dagar alltså....då man drar sig till det sista med att komma hemifrån om man inte absolut måste, dessa dagar då älsklingen är mitt uppe i en av sina utvecklingssprång vilket innebär att han gnäller, skäller, skriker och krånglar för minsta lilla. Där är vi nu.

Antar att det är inför fasen vecka 11-12, då han fyller 11 veckor på onsdag. Han har hållit på såhär sen i söndags, 1 vecka alltså med massa krångel. Puh, säger jag bara. Jag har ändå tagit mig i kragen, bitit i det sura äpplet och jag skiter fullständigt i om folk tittar snett på bussen när han sätter igång. Jag har nappflaska med bröstmjölk som jag kan sticka i munnen på honom, jag har mumin-speldosan, jag har bussens skump och jag håller honom i hans lilla hand hela resan och smeker och smeker. MEN jag vägrar ta upp honom, då det kan innebära livsfara för både oss med tanke på hur riktigt jävligt busschaufförerna kör. Idag tog jag upp honom iallafall, men det gick bra, var tvungen. Inte för att folk stirrade, nej nej, men mitt mammahjärta förmådde ej att blöda mer.

Vi var på stan idag, åkte in vid 14.30 när pappa åkte till jobbet. Ända in till NK och Gallerian var vi för att köpa ett fint fotoalbum till Mikkel. Sen så skulle ju mamma titta på massa annat med, som gulliga små stickers och annat som hon kunde pyssel-pryda albumet med. Men tillslut efter lite amning i Gallerian så kom vi iväg hemåt. Trodde jag skulle få äta min ravioli med varmt ugnsbakat bröd som igår, men nej, nej, nej inte denna kväll. Den gick istället i vrålskrikets tecken. Det var som om han blev jätte förbannad över att jag inte hade honom på axeln precis hela tiden, för att jag skulle värma min mat. Tänkte jag kunde äta medan jag ammade honom, Tjii fick jag. Han skrek och skrek tills han till och med hostade och blev brandröd i ansiktet och då och då vart han helt tyst då han spände sig så extremt så att det inte kom något ljud ur hans lilla mun. Panik. Det var inte igår han skrek så pass. Även vad folk än säger, att bebisarna inte kan tuppa av eller dö av att skrika, så undrar jag om de verkligen har räknat med dessa panikskrik??? Det värsta var när jag skulle lägga ner honom igen för att slänga på mig BabyBjörnen, då han tog tag i min tröjkrage och vägrade släppa, precis som "Mamma!!!! ämna mig inte!!" tokskrikandes. Dens mammahjärta som inte totalt skärs upp av detta scenario...
Inte ens dammsugaren hjälpte ikväll =( Tillslut somnade han äntligen tätt intill mig på sängen när jag skulle försöka mig på ett sista tappert försök till att lugna honom genom tutt-snuttning. Vaknade igen efter ca 20 minuter, men då var han så pass cool så jag kunde fortsätta snutta honom i soffan framför Solsidan. Bar sedan in honom till vaggan och han sover än... å nu är även pappa hemma. Ännu en ensam helveteskväll som vi kan arkivera och lägga bakom oss. Nu följer iallafall 2 kvällar med pappa hemma. Tack!

Bilder från de senaste dagarna