Den olidliga väntan

12 dagar kvar idag, tänker....ja men tänk om han kommer 11 dagar för tidigt, då kommer vi spendera natten på BB. Min kompis jobbar kväll på förlossningen, det skulle ju vara kul, hehe...Men så igen, näe, det blir nog övertid för denna gosse. Denna väntan och medföljande tristress har gjort att jag mer och mer tappat tron åter igen på att jag verkligen har en bebis i magen. Ja menar, hur länge kan han ligga där egentligen???? Kommer han aldrig att komma ut, tänk om, tänk om det ändå bara var ett falskt alarm. Tankarna är många och de snurrar omkring rejält.

Ibland är jag nära att bara brista ut i gråt av denna väntan, den är olidlig! Den 11 augusti sätts jag igång senast om han inte kommit innan. Men herregud, det är ju för sjutton nästan en hel månad tills dess!! Vad ska jag göra tills dess??? Det enda jag känner för är att sova och trycka i mig massa onyttigheter, vilket alltid slutar med att jag ligger vaken till 3 om nätterna och har grymt dåligt samvete för allt socker stackarn får tas med.
Tänk om det är/blir något fel på honom?? Men vad ska jag annars göra??? har en sak....boken...men motivationen är låg...

Om det ändå vore sommar, alltså sommar och sol och inte grå sommar med tunga moln, kyla och höstkänsla. Då skulle det vara mycket lättare kan jag tala om. Då kunde jag sitta på balkongen åtminstone och läsa.

Jo jag vet, jag måste verkligen aktivera mig, jag är då aldrig nöjd. Han rör sig iallafall mycket om dagarna och om kvällarna, tack och lov!!

Jaha, här sitter jag och räknar dagarna och väntar och utanför flyger den så kallade sommaren förbi, alla är ute på språng och gör roliga saker där det tydligen verkar vara sol och här sitter jag.

Kan jag åtminstone få gå i ide tills det är dags???

Om jag ändå hade våra älsklingar här som jag kunde få pussas med!! =(
Gusgus, Wilton, Daisy och Cleo <3<3<3
Saknar er så det gör ont!!!!!