Förlossningsberättelse del 3

Tomas rusade ut och hämtade barnmorskorna. Många har undrat om jag vart rädd när jag såg att jag blödde så mycket, men faktum är att jag inte ens tänkte på det. Jag hade precis fött ett barn, vilket jag trott varit i stort sett omöjligt och nu var han ute och mådde bra. Det var det enda som betydde något!! Sen vad som hände med mig spelade egentligen ingen roll nu. Det var första gången som jag kände riktiga moderskänslor. Han går före allt!

Barnmorskorna kom in och bytte ut underlaget för mig och började trycka på min mage. Då bubblade det ut massa mer blod, levrat blod, stora som pajer, 3, 4 stycken. Började här smått fundera på vad fan som egentligen hände...
Jag blev mer och mer yr och hungern gjorde mig ordentligt illamående nu. Jag var tydligen väldigt blek också så nu kopplades dropp in igen. Efter ca 10 minuter tryckte eller masserade de min mage igen och ut kommer mer blod i form av koagulerade kokkor eller pajjer. Här tappade de även mig på urin då jag inte kissat på massor av timmar. Ytterligare 10 minuter senare när de återigen masserar min mage så bubblar det ut ännu mer blodkokkor. De skickar efter en specialistläkare som undersöker mig. Läkaren försöker att gå in och se vart blödningen kommer ifrån men lyckas inte hitta källan. Mitt blodvärde sjunker och jag är blek och skakig.
De beslutar att skicka mig till operation för ytterligare undersökning, där jag är bedövad ordentligt. Klockan är nu 04.45 och jag har tappat 1,5 liter blod. Jag frågar återigen när jag får äta mina mackor eller över huvud taget dricka något, men svaret blir vagt, något om efter operationen. Mina frågor får fortsatta luddiga svar och jag är så trött och irriterad vid det här laget. Jag ska tydligen sen ligga på något uppvak i flera timmar, så jag anar att jag heller inte kommer att få äta på flera timmar. Jag säger hej då till Tomas och min son och blir sedan utrullad till operationssalen. Jag frågar och frågar men får fortsatta dåliga svar. Hur lång tid kommer operationen ta? Kommer jag få bli sövd? Vad händer med Tomas och min son? Kommer det göra ont? Vad är det ni ska göra egentligen??

Jag bönade och bad om att få bli sövd då jag absolut inte ville ha någon ryggmärgsbedövning som jag tydligen skulle få. Men icke sa nicke, jaha tänkte jag. Då klarade man sig inte utan den heller. Jag vart skitskraj. För just denna bedövning har jag haft stor ångest över, har hört skräckhistorier om den och trott att den ska vara värre än hela förlossningen. Men den jag skulle få var tydligen inte en epidural utan en spinal, inte lika tung.

Jag hade vart noga med att personalen noga skulle beskriva allt de gjorde och vad som hände under hela förlossningen i mitt förlossningsbrev. Men detta tycker jag att de misslyckats fatalt med. Jag kände mig till och med jobbig som frågade massor hela tiden. Jag fick en liten spruta längst ner i ryggen, lokalbedövning för den stora sprutan. Bet ihop ordentligt men kände knappt någon av dem som tur var! Sen vart jag kopplad till en massa slangar, drop i ena handen och något annat i den andra. Fick även en sån där vaddplupp i näsborren som skulle förse mig med syrgas. Det kittlades ordentligt. Jag började domna bort i benen och i nedre delen av mage och rygg. Läskigt! Sen vet jag knappt vad de gjorde där nere, men jag kände att de höll på, för hela jag åkte typ upp och ner, kände mig som en kalkon som höll på att bli stoppad. Hemsk känsla! Jag minns att de skakade på huvudet och sa nåt i stil med att jag inte alls blödde något mer och de förstod inte riktigt varför de skickat ner mig dit. FAN tänkte jag, hade jag blivit bedövad i halva kroppen i onödan? Skulle jag behöva ligga på uppvaket en massa timmar helt i onödan? Aja det var väl bra att de kollade vad som var fel, för de kom de tydligen fram till. Det var något med att livmodern ej hade dragit ihop sig tillräckligt och något kärl vid livmoderetappen hade brustit, därav allt blod. Men jag är lite osäker på detta egentligen, men något sådant var det iallafall. Jag var fortfarande öppen 4 cm. Läkaren satte upp någon sorts stor tampong för att stoppa blödningen helt och denna skulle tas ut efter 4 timmar. Operationen tog endast 10 minuter. Det jag minns som riktigt läskigt var när de skulle ta ner mina ben från gynställningen efter ingreppet. Då jag inte kände ett endaste jota från magen och ner så var det riktigt sjukt att plötsligt se mitt ena ben komma flygandes utan att känna det. Hua!!

Efter operationen blev jag skjutsad genom sjukhusets korridorer, såg vilket fint väder det var ute fast klockan bara var strax före 6 på morgonen. Jag tänkte, han föddes en underbart varm och vacker sommardag i juli :)
Jag hade frågat flera gånger när Tomas och Mikkel skulle komma till mig på uppvaket och fått till svar att det skulle komma efter ett tag. Jag låg sedan på uppvaket och tittade i väggen. Det hade ju varit bra om jag kunde sova den tiden då jag var hur trött som helst, men det var omöjligt. Kände att jag hade jätte ont i nacken och bad personalen att höja min säng flera gånger. Blodtrycket togs var 15:onde minut automatiskt och jag hade fortfarande kvar vaddpluppen i näsan, vilken började kittla. Tydligen hade jag även en kateter vid sidan av sängen, lite läskigt, för den hade jag inget minne av att de kopplat in. Tiden gick och folk kom och gick, jag fick aldrig veta vad som hände, vart min familj var eller vad som egentligen kommit fram av operationen. Jag började bli riktigt förbannad, men som vanligt så har jag svårt att säga ifrån eller ryta till så jag låg där och eldade upp mig själv istället. En otrevlig sköterska svarade mig att Tomas och Mikkel skulle komma ner så fort de var klara på förlossningen, när jag frågade om och om igen. Men hon berättade inte vad de skulle bli klara med och jag frågade heller inte och blev mer och mer ledsen. Där låg jag efter den jobbigaste natten i mitt liv, hungrig och törstig som jag vet inte vad och kände inte nedre delen av min kropp. Jag bara väntade och väntade, ingen sa något till mig, jag hade ingen aning om vart min familj var. Jag hade fött ett barn som jag knappt fått se skymten av och timmarna tickade iväg och för varje minut som gick kände jag mig mer och mer bedragen, tjuvad på den första tiden med min son. Varför kunde de inte bara komma ner till mig?? Varför kunde ingen berätta vad som händer för mig och vara lite omtänksam? Kände mig mer som en möbel på ett lager. Efter mycket tjat så fick jag en liten mugg vatten. De bytte personal och en menlös manlig sjuksköterska tog över, han sa inte ett ljud till mig, han bara gick fram och tillbaka mellan min journal vid sängen och datorn där han stod och funderade intensivt. Det var precis som om jag inte syntes eller fanns till. Jag frågade som sagt efter Tomas och Mikkel hela tiden och tillslut så svarade han att han skulle ringa upp till avdelning 12 dit dom tydligen hade fått komma. Efter ytterligare lång tid så sa han att jag STRAX skulle få komma dit. Vad nu strax innebär på sjukhusspråk, det kan ju vara upp till en timme vad jag erfarat. Efter lång tid när jag frågat en massa fler gånger så ringde han till avdelning 12 och meddelade att jag nu skulle få komma dit. Klockan var då 8.50. Han nämnde inte om de skulle komma och hämta mig eller om han skulle köra dit mig eller om jag skulle behöva gå själv!! (var ju bedövad). Klockan blev 9.45 och jag var så arg så jag knappt kunde prata, frågade igen och han sa med oengagerad stämma, "ja..det var konstigt, jag ringer dit igen..."

Efter ytterligare 15 minuter så kom två unga tjejer och bad om ursäkt för att de hade glömt bort mig. Jag grät vid det här laget av förtvivlan. Hur kan man glömma en nyförlöst mamma som inte fått träffa sin nyfödde son på flera timmar????
På väg till avdelning 12 så frågade jag när jag skulle få äta? Den ena tjejen som var av utländskt ursprung tittade på mig med skarp blick och sa: "Men du måste fasta, det är ju ramadan!" Jag visste inte om jag skulle gråta eller smälla till henne vid det här laget. Hon brast i skratt och sa att hon skojade. Det var INGEN tid för skämt!!

När jag väl kom till rummet kom tårarna igen när jag såg min familj. Var lite arg på Tomas att han inte typ kom springandes gråtandes. Men mest av allt för att han inte verkade vara förbannad på dom som jag. Hade han ens undrat vad som hänt med mig. Nu efteråt så har han berättat att han fått bra information från personalen på avdelningen så han visste att jag var i säkra händer. Jag var väldigt omtumlad och låg och tittade när Tomas matade Mikkel med en liten liten nappflaska. Han hade lågt blodsocker pga att den snabba förlossningen tagit på hans matreserv, det hade varit mycket ansträngt för honom också. Det var en liten Thailändsk sköterska på rummet som var väldigt hetsig med att visa hur man bytte blöja och hur man matade osv. Hon sprang som en liten iller fram och tillbaka i rummet. Det roliga/jobbiga var att man inte hörde ett smack av vad hon sa då hon inte kunde uttala r, det var ett evigt "kluckande". Jag var helt slut och kunde ju som sagt inte röra mig pga bedövningen och hade på kuppen med blivit jätte allergisk av den där vaddpluppen som jag haft i näsan. Självklart hade jag ju inte packat ner några allergitabletter och de hade heller inga på sjukhuset! Så Tomas fick gå ner till apoteket och köpa nya.

Vår älskade lilla rävunge!!!

Jag var jätte lycklig såklart men samtidigt väldigt bedrövad och ledsen att jag inte kunde få ta hand om min son såsom Tomas gjorde. Han skötte allting medan jag bara låg där och tittade, vilket var väldigt frustrerande.

Fortsättning följer....